164 |
Nu tiden fläktat bort med vingar breda
Hans spår på båda sidor af vårt klot;
Likt flarn afskuddades Armadans hot
Af böljor blå, som fria stränder freda.
Tyst står Escurial. Sekel efter sekel
Skref tidens benhand dit sitt Mene Tekel.
I kungasaln är nattens fågel gäst.
Och blott i solnedgångar, blodigt röda,
Ses ännu slottets tusen fönster glöda
Af dystert sken, som vid Belzazars fest.