| 272 |
Versailles’ museum bytt i lasarett!
Vid en amputation vårt blod sig stockar,
Hur tätt man än kring en Vernet sig skockar
Att se det blod, som dröp från hans palett.
Se där en döende parisersprätt
Med rödsprängd bindel omkring brända lockar
Hans magra hand nervöst på täcket plockar
Och leker med ett litet damporträtt.
Se bairaren med ångestsvettig panna!
Än beder han och än han hörs förbanna:
Absolution han kvidande begär.
Parisaren, klentrogen af naturen,
Sitt hufvud vänder tigande mot muren.
Hans död är stilla såsom barnets är.
