| 21 |
Från Fyris’ strand ett skrifvet blad,
Som ber dig vara frisk och glad!
Ett skrifvet blad från Fyris’ strand
Far snabbt utöfver haf och land.
Det ilar mellan fält och trän,
Där grönskan nu som bäst dör hän.
En doft af sommarns sista ros
Det snappar upp -- och far sin kos.
Då solen bakom granar dog,
Dess sista blick det med sig tog.
Det ilar öfver Östersalt,
Där friskhet fläktar öfverallt;
Där fångar det på skummig stråt
En pust af hälsa -- se’n framåt!
| 22 |
Sist faller det en vacker dag
Ner på ditt bord -- o, tag det, tag!
Ty, säger den som bladet sändt:
Med bladet själf är slätt bevändt.
Men blomdoft, solblick, hafsvind -- du!
Förborgade de följa ju.
När du är trött och sjuk i sinn’,
De smyga vänligt till dig in.
Och säg ej: det kan aldrig ske!
Ske kan det nog, det skall du se.
Det sker, så sant än lindring gaf
En bön från den, man håller af;
Så sant det komma skall en vår,
Så skön som sommarn var i år!
