| 163 |
Blott kala, gråa fjäll och bruna dalar!
Den röda vallmon gror på flodens grund,
Förtorkad som den febersjukes mund.
Ej minsta moln med hopp om regn hugsvalar.
Men hvad som mest till eftertanken talar
Är tystnaden i öknens vida rund;
Hvar ären I, små fåglar i grön lund?
Ack, här har våren inga näktergalar!
Här blir naturen starka själars mor:
Här är det som den gamle örnen bor
Och andas bergluft, fri och utan like.
Här satt ung Cortez, lutad mot sitt svärd,
Och såg, af oförklarlig längtan tärd,
Hur solen sjönk i Montezumas rike.
