| 264 |
Din aska ströddes ut för himlens väder,
Johanna d’Arc! -- och dock du lefver än.
Ett Domrémy blir hvarje hem igen,
Där franska kvinnor bära sorgekläder.
De unge sönerne till fallne fäder
Af bleka mödrar fostras upp till män.
Bland mödor mogna, minnesgode sven,
Och timra åter upp förödda städer.
Blif sansad, sedlig, stark, de svages värn,
Ty rätt och frihet rå på blod och järn --
En annan hämnd kan ingen mor predika.
Hell, fredens Frankrike, du ärorika!
Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine,
Hon fyllt sitt värf,
[1] François Villons trohjärtade uttryck.
