| 242 |
Min vän och jag vi sutto på balkongen,
Då västern rodnade bak Mälarns skär;
Som ung min vän till solen haft begär,
Men nöjs med jorden nu så bra som mången.
Vårt samtal, som gick trögt i solnedgången,
En fråga rörde, hvilken tvistig är:
Hur vinets själ, som sjöd i rankans bär
Skall på buteljer bäst bevaras fången?
»Ett eldigt vin får lof att stå på is»,
Tog min erfarne vän till slutdevis
Och blåste bort havannans hvita aska.
Snart tyste sutto vi, min vän och jag,
Och purpurn sjönk af den förbrunna dag
I samma mån som purpurn i vår flaska.
