| 228 |
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
Att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
Men känslans helgedom hålls aldrig fal.
Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
Kom i min park! Den är så mörk och sval.
Gå där bland blommor ifrån södra länder
Och se skulpturerna kring min portal!
Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utaf doft och ljus.
Du nödgar mig -- välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och hvad du ser är hvirfvelsand och grus.
