| 170 |
Pepita är ej riktigt själaglad,
I det hon pyntar sig för ottesången;
Hon lyssnat i går afton från balkongen
För länge på en eldig serenad.
Med silkesstrumpan på sin fina vad,
Med hårets flod i nackens flätor fången,
Att helgonvreden tappert hålla stången
Hon frasande i siden går åstad.
Att skaka syndens stoft från hvita vingen
Gick som en dans. -- Ur mjuka altarringen
Hon slätar märket af sitt runda knä.
Hvem nändes här att yrka fasta, späkning?
Strax helgonet strök öfver hennes räkning ...
Den unge patern var ju ej af trä!
