| 59 |
Och stode världen som en rosengård,
Där idel bäckar utaf honung flöte,
Han syntes dock, vanärans minnesvård,
Den öde fläcken i Europas sköte.
Där gror ej strå, där är allt lif förödt,
Där letar fåfängt själfva ulfven föda:
Där har ett ädelt folk till döds sig blödt;
Europa såg därpå -- och lät det blöda!
Och därför hopa sig på denna punkt
Historiens skuggor, hela världens smärta,
Och därför ligger Polen centnertungt
På tidens sjuka, skuldmedvetna hjärta.
När i en framtid folken le emot
Den drömda gryningen af bättre öden
Och mena frihetsträdet slagit rot
Och stämma hymner upp i morgonglöden;
| 60 |
Då skall en hand blott peka på det rum,
Där Polens hjälteskara blef begrafven,
Och jublets röst skall bli som döden stum,
Och hoppets gnista släckas ut hos slafven.
Och ingen mer skall tro på någonting; --
Allt stort och skönt förgåtts i lifvets vimmel.
Rättvisa finnes ej på jordens ring,
Och bryggan brustit mellan jord och himmel.
