| 133 |
Salvator Rosa, du som trifves bäst
Där fradgig fors emellan klyftor strömmar,
Där fjällskog suckar, storm är utan tömmar, --
I dig naturens uppror har sin präst.
Du lefde, då ditt land var träl som mest.
Mitt hjärta framför dina taflor ömmar:
I dem du biktat dina frihetsdrömmar,
Din djärfve andes glödande protest.
Du målade af bitter oro tärd:
Jämt är ditt landskap mörkt och molnbelastadt,
På duken vilda slaktningar du kastat.
Din pänsel brusar fram i vapenfärd:
I färger du att profetera hastat
Italiens huggande och blanka svärd.
