| 256 |
Ett sångens söndagsbarn knappt födes hit,
Förr’n re’n en fé det kysst på läppar röda,
Som genast börja att af honung flöda --
Det är det äkta, lyckliga geniet.
Men hånen ej en ödmjuk konstnärs flit,
Som måste hamra, ciselera, löda,
Tills handens valkar vittna om hans möda,
Om mejselns kamp mot språkets urgranit!
Och dock jag ej afundas Er, I sälla,
Som ösen med er hand Castalias källa!
Mig ock, arbetaren, det tecknet händt
Att klippan själf min varma tro betvungit,
Att, som för Mosis staf, ur stenen sprungit
En stråle bergfint, ädelt element.
