| 19 |
på hans födelsedag.
Se, Sundet är blankt som en spegel
Och visar på bakgrund af blått
De många hvitskimrande segel
Och tornen på Kroneborgs slott.
I blommande löfsaln man sitter
Och suger med långsamt behag
Den rosiga fradgan, som spritter
Ur glaset på sångarens dag.
Då solen allt djupare stupar,
Och västliga purpurn blir matt,
Af hundrade näktergalsstrupar
Du hälsas ur bokarnes natt.
Så fira sin mästares fester
Hans flinka kolleger, de små.
Den grönskande skogens orkester
Är bättre än Lumbye’s ändå!
Här fjärran från larmet och staden
Du dväljes i susande park,
Där stammarne stå hela raden
Med kärlekens träsnitt i bark.
| 20 |
Du skald för naturen och hjärtat,
Här räcks dig af båda en famn:
Allt, allt, som oss gladt eller smärtat,
Du nämner i toner vid namn.
Mot vintern i hjärtan och glosor
I härnad oblidkelig går
Med tusen rebelliska rosor
Din diktnings odödliga vår!
