| 231 |
Du ser Atlanten sina massor jaga
Mot branta stranden och bli trött i striden.
En gränslös klagan, gammal liksom tiden,
Han vill för klippans döfva öra klaga.
Men jorden vill ej lyss till hafvets saga
Af fruktan att förlora egna friden.
Med gäckad längtan går Oceaniden
Att dimmans dok kring våta kinden draga.
Från stranden vågen flyr med bruten vilja,
Men lämnar kvar en snöhvit vattenlilja,
Om djupets hemlighet ett vittnesbörd.
Hvem pejlar någonsin det mörka bruset,
Som bringar sångens hvita barn i ljuset,
Det bittra svall, som bringar blomsterskörd?
