| 77 |
Underbara stad, där Västern
Flyttat hop med Österland,
Hvilken fantasiens högtid
Firas icke på din strand!
Då vid dagens första ljusning
Skeppet inåt bukten styr,
Medan morgonstjärnans skimmer
Bleknar öfver hamnens fyr,
Med hvad tjusning skådar ögat
Snön på Atlas’ fjärran kam,
Foten, trött af däckets vaggning,
Huru längtar han dit fram!
Stolt Alger ur vågen växer
Som en hvit triangel opp,
Smalnande i Kasbah’s tinnar
På den gröna kullens topp.
| 78 |
Bland burnuserna på kajen
Huru drömlikt tycks ej allt!
Halfförgätna barnaböckers
Blekta bilder få gestalt.
Huru ifrigt örat fångar
Själfva bärarhopens skrik,
Hur de sträfva gutturaler
Ljuda likt en trolsk musik!
Packningen på ryggen kastar
Nu en smidig, smärt arab,
Som med knuffar öppnar vägen
Genom trasig tiggarstab.
Främlingen bedöfvad följer
Ett par snabba, bruna ben
Uppför trapporna från hamnen
I det dunkla grynings-sken.
Här och där en son af öknen,
I sitt hvita skynke klädd,
Sömnig reser sig på armen
Från granitens hårda bädd.
| 79 |
Morgonvinden vaken rasslar
Kring i palmers täta blad
Framför porten till hotellet,
Där fontänen plaskar glad.
Bärarn lämnar af sin börda,
Sträcker handen girigt nu,
Fordrande i francs den summa,
Som han borde få i sous.
Skälmen vet sin fördel öfver
Den förtjuste europén,
Har det vackra namnet Omar
Och sin tandrads elfenben.
