| 163 |
Kall för doft och fågelkvitter
Och Sorrento-böljors sus,
Lagen vid sin vikt-skål sitter
I sitt glädjetomma hus.
Solen skära dagrar målar
Midt emot på kalkad knut,
Gyllne frukt bland grönska strålar
Ofvan mur vid grändens slut.
Med den trotsigt vilda luggen
Och ett lika yfvigt skägg
Syns ett anlete i gluggen
Bakom gallret högt på vägg.
Mannen där uti sitt fängsel,
Pannan lagd i dystra veck,
Ser naturen genom stängsel
Korsad som af svarta streck
| 164 |
Men nu ljusnar plötsligt fången,
Har han icke hört i gränd
Re’n den nymf-likt lätta gången
Och en stämma kär och känd?
Det är hon -- den ton hon gnolar
Säger, att hon än är hans.
Tvänne varma, mörka solar
Riktas upp i fuktig glans.
Oförmärkt, med vana händer
Nu en liten blomsterkvast
Genom gallret in hon sänder
I ett skickligt måttadt kast.
Rosorna en hälsning bära,
Skickad af de läppar två,
Hvilka glöda, ack, så nära
Och så långt ifrån ändå!
Må den stränga lagens balkar
Fälla dom omutligt rätt!
Dessa kära rosenkalkar
Döma på ett annat sätt.
| 165 |
Månne solens strålar fråga
I hvad famn de strö sitt guld?
Kärlek, kärlek, himlalåga,
Spörjer du om straff och skuld?
