| 259 |
I femvåningshuset vid torget
I afton elden kom lös.
Man stod där i mörka grupper
Och stirrade uppåt och frös.
Det pustade röda hvirflar
Ur vindskupors öppna mund
Och färgade snökorns-molnen
På vinterlig, dunkel grund.
Men se! ur den nära cirkus
I brådska, förtviflad, vild
Kom rusande genom hopen
En sällsam, fantastisk bild,
En nymf eller bacchantinna,
Som dansat för bröd i kväll ...
Kring rosafärgade former
Slog pantherns fläckiga fäll.
| 260 |
Hon sjönk till den hvita marken,
Som lyste i flammigt ljus;
Sitt barn hon läst in där uppe
I detta brinnande hus!
Man lyfte just upp den arma,
Då räddningens budskap ljöd:
Ett barn på sviktande stege
Vardt frälst med yttersta nöd.
Hon skrattade först spasmodiskt,
Men lättande inom kort
Föll tårarnes regn på kinden
Och tvättade sminket bort.
Nu var hon blott moder, ej annat,
Och känslan fick storma fritt.
En lögn var nu pantherhuden,
Och skamlig var klädnadens snitt.
Du stackars utklädda väsen,
Ditt barn är i godt behåll.
Blygs ej för den främmande dräkten,
Som hörde här till din roll!
| 261 |
Vi också, som samlats kring dig,
Ha masker af skilda slag,
Tills ödet med plötsliga flammor
Belyser vårt innersta jag.
