| 32 |
I Nîmes, där romersk marmorkolonnad
Står sörjande bland nutids kalk och tegel,
Jag svalka sökt vid parkens vattenspegel
Bland lämningar utaf Dianas bad.
Där, Jean Reboul, jag stannat hos din stod;
Till yrket var du bagare allenast,
Men samma hand, som knådat degen senast,
Att röra lyrans fina sträng förstod.
Din ljufva sång vid lifvet återband,
Så lyder sägen, en förtviflad moder
Och löste upp i stilla tårefloder
Den sorg, som vacklade på vanvetts rand.
På diktens rika fält, där doft och glans
Så ofta gjort en blommas hela värde,
Din sång ej hjärtan tjuste blott, men närde,
Ett ädelt hveteax i brokig krans;
| 33 |
Och åter, när du flitigt lade glöd
Inunder nyttans ugn att munnar mätta,
På samma gång bekräftade du detta,
Att jordens barn ej lefva blott af bröd.
