| 186 |
Kung Henrik, ung Plantagenêt,
Vill njuta jaktens fröjd,
Sin nya falk han längtar se
I flykt mot himlens höjd.
Af ifver sjuder all hans blod,
Och under nattens lopp
Väl tio gånger upp han stod,
Att se om sol rann opp.
Ännu i dag på brittisk mark
Åt hägerns fall han gläds;
Snart tretti tusen bågar stark
Han jagar annorstäds.
Bland rosorna på Englands ö
Ännu en munter ridt --
Till Frankland se’n att purpur strö
På fält af liljor hvitt!
| 187 |
Halloh, re’n sända horn och lur
Sin smattrande signal,
Och gröna jackor vimla ur
Den vapenprydda sal.
Med örat spetsadt, halsen krum
Och förd af stallarns hand,
Den svarta hingsten tuggar skum
Vid marmortrappans rand.
Kung Henrik, ung Plantagenêt,
Med ärfda hjältedrag,
Så strålande han var att se
Som sol på segerns dag.
I sadeln med ett språng han satt;
Och följet ser förskräckt,
Hans jägarhand få falken fatt,
Förr’n svennen handsken räckt,
En älghudshandske pärlesydd
Att akta känsligt skinn --
För sent! I handen utan skydd
Sin klo slår falken in.
| 188 |
Kung Henrik, ung Plantagenêt,
Med blixt i ögats hörn,
Så stolt och härlig var att se
Som Ljungarn med sin örn.
»Stor sak», han ropar, »riddersmän!
I jaktdräkt eller stål
Fick ingen frukta skråmor än,
När det gällt höga mål.
»En sargad hand -- hvad är det mer?
Den har ej annat val,
Som hämtar bästa bytet ner
Från själfva himlens sal.»
