| 99 |
Af blänkande gevär det vimlar
Utefter hela vägens längd,
Af blåa jackors och af hvita,
Rödkulliga turbaners mängd.
Det är ett infödt regemente,
Där under frankisk trikolor
Vid mohrens och kabylens sida
Som vapenbroder negern går.
I trummans dofva hvirflar blandar
Musiken klagande ackord,
Från Blidahs gator skrider tåget
Åt palmbeskuggad kyrkogård.
Den döde öfversten ledsagas
Dit bort af sina tappres led,
Med sorgflor öfver sadeltäcket
Hans trogne lifhäst följer med.
| 100 |
Den enkla kistan re’n står färdig
Att sänkas i det tysta ner.
Ur staben träder minnestalarn,
En gammal ärrig officer.
I talet möta namn från fordom,
Magenta och Sebastopol,
Liksom på mörka vatten dröjer
En strimma af en slocknad sol.
Men till en bruten hviskning sjunker
Till sist den sträfve krigarns röst,
Det rycker i den grå mustaschen,
Medaljen skälfver på hans bröst.
Han och den hädangångne ofta
Med samma kappa redt sin säng
På Krim i dyiga tranchéer
Och på lombardisk blomsteräng.
Längs väderbitna kindens fåror
En enslig tår i lönn sig stjäl:
»Farväl kamrat, du glömmes icke --
Farväl vår öfverste, farväl!»
| 101 |
Nu brakar salfvan från plutonen.
Bakom den tunna rökgardin
De mörke afrikaner skyllra
Med bronsens lugn i hvarje min.
Helt om och marsch! De tåga hädan,
Och blott af krut en flyktig doft
Omsväfvar än den låga kullen,
Som rundats öfver krigarns stoft.
Ett ögonblick, och doften skingrats
Som jordisk äras korta rus,
Och krigsmusiken har förklingat,
Och allt är stumt kring dödens hus,
Och västerns sista purpur svinner
Som ett godnatt till svärdets tid,
Och öfver palmerna och korsen
De stilla stjärnor lysa frid.
