| 266 |
Han satt vid sitt fönster tidigt,
En skönhetens tolk och vän.
Där rann för den stora staden
En arbetsdag upp igen.
Det fallit snö under natten;
Än bredde sig hvit och ren
Det folktomma torgets yta
I morgonens bleka sken.
Och gropar och ojämnheter
Och smutsen förliden kväll,
Allt skylde nu samma skära
Barmhärtiga hvita fäll.
Och skådarens ögon dröjde
Vid synen med välbehag;
Men huru länge? För staden
Begynte en arbetsdag.
| 267 |
För plumpa, släpande fötter
Och kärror med rasslande hjul
Den fina snön vardt en sörja
Motbjudande, grå och ful.
Han drog sig ur fönstret tillbaka,
En känsla reste sig mot
Att se det skära och sköna
Besudladt af människofot.
Men vimlet därnere på platsen
Det hade sin vanliga gång.
En karl sköt framför sig en kärra --
Hans tanke var trög och trång,
Gick blott till ett hus i sänder
Som nummerordningen bjöd.
Han bragte väntande munnar
Sitt färska, doftande bröd.
