| 23 |
På telegrafens spända tråd,
En luftig tankens brygga,
Små muntra sparfvar hålla råd
Och gunga sorglöst trygga.
De kvittra lifvets korta dröm
Och i sin lek ej ana
Den tysta, oafbrutna ström,
Som följer trådens bana.
Ej mer af tankens eterfärd
De varsna eller höra
Än vi utaf den andevärld,
Som hviskar vid vårt öra.
En evig kör af djupa svar
På alla jordens frågor
Förklingande förbi oss far
På rymdens lätta vågor.
| 24 |
Knappt når ett eko då och då
Vår stoftbemängda daning,
När sakta tona strängar två,
Som heta dröm och aning.
