| 63 |
Det väldiga skeppet susar
Framåt öfver dunkel våg
Emot det drömda Atlantis,
Som ingen Columbus såg.
Ett skiftande brokigt sällskap
Har skeppet fått med ombord.
En oro, en längtan dref dem
Från hemmet, den trygga jord.
Bak skummiga toppar förtona
I fjärran fädernas land
Med borgar och tempelspiror
I glödande aftonbrand.
På däck det klingar af strängar --
Där väcker en ministrel
De gamla sagor om kärlek,
Om riddar- och herdespel.
| 64 |
Men längre till sjös man hinner;
Då tystnar han efter hand,
Och minnenas eko försvinner
Med sista strimman af strand.
Hvem har nu väl tid att lyssna
På tal om en lämnad värld,
Då allt är blott himmel och vatten
Långt ute på villsam färd?
Det mörknar och stormen nalkas
Och solen går ned i blod ...
Att höra på gamla sagor
Därtill finns ej tålamod.
Hvar tanke, hvart öga hänger
Vid hotande, molnig rand.
Hur dyrbar den minsta känning,
Som talar om framtidens land!
Den stora brusande fågeln
Månn’ därifrån bud han bär?
Det gräs, som gungar i skummet,
Kom det väl från kusten där?
| 65 |
En vingad oväderspåman,
En kringvräkt knippa af tång,
Långt större budskap de bringa
Än forntidens mästarsång.
Framåt på svartnande vågor,
Framåt med svindlande fart,
Framåt mot åskdiger molnvägg, --
Där bortom blir allt väl klart!
Hvad är det som göms där bakom?
Hvart är det som färden går?
Mot rytande, ödslig bränning,
Mot palmskönt San Salvador?
