| 207 |
-- -- O lasso,
Quanti dolci pensier, quanto disio
Menò costoro al doloroso passo!
Då Dante steg vid romarskaldens sida
Till Orcus ned, där vilsna själars skara,
I hvirfvel kringförd, upp och ned ses fara
Och under hopplös jämmer händer vrida,
Bland skuggor, irrande likt blad om hösten,
Han tvenne såg, som från de andra skilda
I fast omarmning en blott tycktes bilda --
Så tätt förentes genomstungna brösten.
Ej som de andra vildt de hördes klaga,
Där de af stormen ut i rymden fördes;
Blott mildt och sakta deras läppar rördes,
Förtroende åt sångarn så sin saga:
| 208 |
Du som bland jordens barn vill ensam läska
Ett kval likt vårt med ömkans rena droppe,
Vet, då vi ännu vandrade däroppe,
Vi buro namnen Paolo, Francesca.
Bland flärdens lekar främmande vi gingo
Och glans och guld vårt sinne ej bestuckit.
Ur skönhetskällan törstande vi druckit,
Förr’n i hvarandras blick vi drunkna fingo.
I toner möttes vi -- i vår berusning
Vi märkte ej att vi hvarandra funno.
Till diktens öar, som i purpur brunno,
Vi vaggade vid aftonvågors susning.
På drömmens kust vi alltför länge gästat;
Då bröst till bröst omsider sjönk betaget,
Vi glömde svärdet af keruben draget,
Vi glömde svalget mellan oss befästadt.
Ur mörka skyar viggen redan hväste --
Vår första kyss försmalt i dödens smärta,
När samma udd fann väg till bådas hjärta,
Och efter oss förbannelser de läste.
| 209 |
Men ännu här i osällhetens vimmel
Ditt ljusa siar-öga ej förblandar
Oss två med andra stoftets fallna andar --
Ej domen själf förhärjat helt vår himmel.
Vårt öde ej vi häda eller klandra.
Förenta evigt, skäras vi af lågan
Och sluta med att älska själfva plågan,
Det hjärtesår, som gaf oss åt hvarandra.
