Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter - Första akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den själf är utan skuld må första stenen kasta,
MILITZA.
Nåväl, du som mig gjort välgärning oförskyldt,
Som kallat dig min bror, med ljuflig tröst mig fyllt,
Vill åt ett bättre lif du verkligen mig viga;
Att ur min djupa dy jag skall till räddning stiga,
Tag åter detta guld och låt mig stanna här.
Mitt lif du frälst – jag nu en större gunst begär:
Behåll mig kvar – låt mig i ödmjukhet dig tjäna.
Allt annat framtidslif mig inger skräck allena.
Skall åter ensam jag på öppen landsväg stå,
En lekboll för allt ondt, hvad blir jag arma då?
Bland dessa vilda folk, i dessa tiders fara,
Skall friheten för mig den värsta träldom vara.
Min herre, ej din hjälp mig blott till hälften gif,
Förunna mig af nåd ett tyst och stilla lif
I någon dunkel vrå. Det vore bästa gåfva
Att få om nätterna framför din tröskel sofva.
Behåll mig! O säg ja! Din hand jag håller fast –
CONSTANTIN.
Du stackars fågel, fälld af stormens första kast,
Så stanna! Om din bur jag freda vill och bona.
MILITZA.
Du vill det! O haf tack! Men för att sätta krona
På hvad du gjort, mig skänk en ringa ting, en skatt
Som jag invid min kropp kan bära dag och natt –
Bland oss ziguenerskor, det brukas att så göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
