| 174 |
L’Agonie.
Säg ingenting, ifall ni vill hugsvala
Min sista nöd!
Blott den, som kan till mig i toner tala,
Gör lugn min död.
Musiken löser band, som drogo neder
Till jordens ring;
Musiken stillar kvalen -- ack, jag beder:
Säg ingenting!
Af ord, hvarmed en lögn kan skylas öfver,
Jag nog har fått.
Gif mig de ljud, jag ej förstå behöfver,
Men känna blott;
En älskad melodi som yrseln bryter,
Som själens nöd
Så småningom i drömmar först förbyter
Och sist i död.
| 175 |
Säg ingenting, om ni mig vill hugsvala,
Då jag går bort.
En stämma blott, som kan i toner tala,
Gör kvalet kort.
Min amma hämta hit, den stackars gamla,
Från hennes land!
Det är en nyck -- de, som mot grafven famla
Ha slikt ibland.
Säg henne, att jag längtar åter höra
Den enkla sång,
Som utan allsköns konst uti mitt öra
Sig fäst en gång.
Hon finns nog. Döden sparar ålderdomen
I armods tjäll:
Blott mina likar skördas brådt i blommen,
Förr’n det blir kväll.
Låt henne sedan ensam hos mig stanna!
Det skänker tröst.
Hon sjunger -- handen lagd uppå min panna --
Med sakta röst.
| 176 |
Kanske allenast hon har oafbrutet
Mig hållit kär.
I gamla sånger till ett ljuft förflutet
Hon bort mig bär.
Och så skall oförmärkt mitt hjärta brista,
I det jag hör,
Och barnets första vara likt mitt sista,
Då nu jag dör.
Säg ingenting, ifall ni vill hugsvala
Min sista nöd!
Blott den, som kan till mig i toner tala,
Gör lugn min död.
