| 97 |
Det var en konung i Thule,
Till grafven trofast, huld,
Som kärestan på sin sotsäng
En bägare gaf af guld.
Den var det bästa han ägde,
Han drack blott därur alltse’n.
Hans ögon flödade öfver,
Så ofta han tömde den.
Och när han var slutet nära,
Han öfverlät stad och land
Och gods och guld åt sin arfving,
Blott bägarn ej däribland.
Han satt i gästabudssalen
Bland kämparne, Thules drott,
På klippan där vid hafvet
I sina fäders slott.
| 98 |
Där uppstod nu den gamle,
Drack lifvets sista glöd,
Se’n slängde han helga bägarn
Dit ned, där svallet sjöd.
Han såg honom falla, dragas
I djupet bubblande ner --
Hans ögon sjönko tillhopa,
Han drack ej en droppe mer.
