Samlade dikter / Femte bandet / Molnet (1903-1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Molnet.

Efter Shelley.

     Förfriskande skur
Jag bringar från sjö och ström.
     Min skugga läggs len
     Kring blad på gren
I lundarnas middagsdröm.
     Den dagg jag sållar
     I dagen trollar
Hvar slumrande knopp där fanns,
     Som jorden varm
     Vid moderlig barm
Har vaggat kring solen i dans.
     Med hagel jag slår --
     Och i silfver står
Den gröna slätten inunder;
     Jag löser det opp
     I regnpärlors dropp
Och ler, då jag åker i dunder.

     Af snö en fäll
     Jag breder kring fjäll,
Och furorna sucka i harm.
     Om natten är hvitt
     Det örngåttet mitt,
Där jag sofver i Nordans arm.

137

     På mitt skypalats
     Högst uppe har plats
Den styrman, som leder min ban,
     Men i grottors rum
     Där tugga skum
I bojor storm och orkan.
     Hän öfver världen
     Han länkar färden,
Som lockades han af en syn,
     Af hviskadt ljud
     Från en andebrud
Ur djupets purprade bryn.
     Öfver haf och land,
     Öfver sjö och strand
Han söker stadigt ett spår,
     Öfver berg och ström
     Alltjämt i hans dröm
För honom den älskade står.
     Jag framglider glad
     I blånande bad --
Han långsamt i tårar förgår.

     Öfver ljusnad pol
     Stiger blodröd sol
Och följer i flammig dräkt
     Bakefter min båt
     På seglande stråt,
Se’n morgonens stjärna är släckt.
     När ett ögonblick
     Jag till ankars gick
Vid ett jordskalf på bäfvande berg,

138

     Jag kungs-örnen är,
     Som på klippan där
Hvilar vingen i gyllene färg;
     Men när djupt i våg,
     Från fullbordadt tåg,
Solen sjunkit till kärlek och ro,
     Och af skuldran gled
     Hän i västerled
Pupurmanteln från eterns bro,
     Är jag dufvan, som tryggt
     Efter luftig flykt
Lägger vingarna hop i sitt bo.

     Med blekhvit flamma
     Den djupt ensamma
Månflickan kommer ibland;
     Vandrar vemodsfull
     Ofvan snöig ull,
Som krusar min tröskelrand.
     En ande ej hör
     Det fjät hon gör
Hän öfver mitt tunna tak --
     Det rämnar ändå
     Och stjärnorna små
Bakom henne bese mitt gemak.
     Jag ler bak skärm,
     Då de kretsa i svärm
Som guldbin omkring mitt hus,
     Vidgar rämnan med flit
     I min tältduk hvit,
Som vardt spänd vid en nattvinds sus,

139

     Och då syns hvar trakt,
     Land och haf, allt belagdt
Med flikar af himmelska ljus.

     Kring solen jag band
     Ett bälte af brand,
Åt månen ett pärlband jag ger.
     Vulkanen blir blek
     Och stjärnornas lek,
När för stormen slås ut mitt banér.
     Från kust till kust
     Jag spänner med lust
En bro öfver svallet som sjöd,
     Och jag blir framför sol
     Till mäktig kupol
Med bergen som pelarestöd.
     Öfver segrarestråt,
     Där jag ilat framåt
Under ljungeld och störtskurars bad,
     Har fästet själft
     Min triumfbåge hvälft,
De mångtusende färgers arkad.
     Vädrens makt åter bands,
     Och i skiftande glans
Nu den fuktiga jorden är glad.

     Jag till är vorden
     Af vattnet och jorden,
Jag lånat af land och sjö;

140

     Från båda jag stammar
     Och etern mig ammar,
Jag växlar -- men kan ej dö,
     Ty då regnet har gått
     Och fästet är blått
Utan ringaste fläck eller vank,
     Se’n med solen förent
     Vinden sopat det rent
Och gjort dômen af azur helt blank,
     Jag beler dem i mjugg,
     Gömd i droppe och dugg!
Liksom anden, när grafven sig lyckt,
     Liksom barnet ur kved,
     Så jag uppstår, jag med,
Och förstör omigen hvad de byggt.