| 92 |
HAN.
Hvarthän nu, hvarthän nu,
Lilla mjölnerska du,
Hvad kan min söta heta?
HON.
Greta.
HAN.
Med räfsan i hand
Hvart styr så brådt du färden?
HON.
Bort till far mins trädgårdsland,
Bort till far mins gärden.
HAN.
Helt allena så där?
HON.
En räfsa jag bär:
Skall stacka hö på vår täppa.
Se’n till trädgården vår
Jag att plocka går
De mognade päron i skäppa.
| 93 |
HAN.
Där finns en enslig löfsal ju?
HON.
Där finnas väl tu,
En vid trädgårdens hvardera ände.
HAN.
Ej sant, under middagens brand
Om i smyg till löfsaln jag lände,
Du kommer till mig litet grand,
Ej sant, bak det gröna, det skymmande gallret...?
HON.
Det blefve en godbit för skvallret.
HAN.
En kyss allenast! Säg, får jag ej?
HON.
Nehej!
Den mjölnartösen i famnen tar
Hans kärlek allom blir uppenbar.
Det vore skam,
Om mjöl och damm
Hvitpudrade sammetsrocken!
Bäst leka samman lika barn:
Min plats är i kvarn
Och er i den fina flocken.
Jag håller mig till mjölnarkarln --
Hvad blir väl förstördt på en tocken!
