| 143 |
Det var en konung i Yvetot,
Som, okänd af historian,
Båd’ godt och länge sof ändå,
Fast ej hans namn bar glorian.
Krönt blef han, sägs det, af Jeanette
Och det med bomullsmössa rätt
Och slätt.
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
I halmtäckt slott han satt helt trygg
Och bara kråset smorde;
Se’n kring sitt land på åsnerygg
En maklig ridt han gjorde.
God, enkel, glad af hjärtans grund
Han till eskort tog vid sin rund
En hund.
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
| 144 |
Hans nöjen kostat ingenting;
Visst drack han något mycket,
Men sprider kungen glädje kring,
Må han få ha det tycket.
Sin skatt han utfick utan prat:
Från hvarje åm uti hans stat
Ett fat.
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
Bland flickorna han trifdes väl,
Och -- kär som han var alla --
Så gaf han folket hundra skäl
Att honom Fader kalla.
Hans här gick ej i fält och stred,
Men sköt till måls på landsens sed
I fred.
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
Han skydde gräl af alla slag,
Lät bli sin grannes stater
Och gjorde nöjet till sin lag --
Tänk på det, potentater!
Först när han dog -- så sägen går --
Grät undersåten vid hans bår
En tår.
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
| 145 |
En tafla gömmes än med fog,
Som väl hans afbild visar.
Till skylt den hänger på en krog,
Hvars viner trakten prisar.
På högtidsdagar än man hör
Hur folket sjunger utanför
I chör:
För hi och hej! För hej och ho!
Den kungen dugde, må ni tro!
Jo jo!
