Minnesteckningar och andra uppsatser / Direktörstal i Svenska Akademien (1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

DIREKTÖRSTAL I SVENSKA AKADEMIEN

DEN 20 DECEMBER 1893

51

En af de store andar, hvilkas tankar fortlefva genom tiderna utan att förlora något af sin slående sanning, har en gång till kretsen af en lyssnande ungdom talat de bevingade orden:

"Det sägs att solen sänks, att dagen grånar --
Välan, så kämpen under aftonrodnan;
Dag är det nog ännu att vinna slaget."

Vårt århundrade stod blott vid ingången till sitt tredje decennium då detta sades, men siareblicken tyckte sig redan se förtidiga ålderdomstecken i dess anlete. Vi, som nu lefva, behöfva ingen siareförmåga för att igenkänna den höststämning, af hvilken hela folk liksom individer gripits vid den egendomligt allvarliga klangen af det nittonde seklets aftonklockor. Snart skall detta sekel tillhöra det förflutnas historia och mänskligheten skall kunna öfverskåda det stora bokslutet, där vinster vägas mot förluster, förkofran mot tillbakagång. Må vetenskapen och industrien härvid peka på sina eröfringar, för att ådagalägga den blomstrande ställningen och dess ofantliga öfverskott; alla de underbara segrarne på materiens område mäkta likväl icke nedtysta andra kraf. En stämma innerst i

52

tidens samvete säger, att dyrbara arfvedelar, oersättligare än de materiella, icke tillvaratagits lika sorgfälligt som dessa. I ett från Frankrike lånadt ordstäf har det redan mångenstädes blifvit en vana att efter sekelslutet benämna vissa företeelser, alla mera eller mindre stämplade af ytlighet, cynism och förfall. Men äfven i själfbespottelsen döljer sig medvetandet att man själf icke är utan skuld i de faror, som kunna hota blomstringens fortbestånd. Växande välmåga, förfinad förståndsbildning skänka ingen trygghet, om den otyglade individualismen i sitt högmod tillintetgör vördnaden för det eviga, känslan för all ädlare humanitet. De band, som hålla den brokiga världen tillhopa i förnuftiga former, försvagas i samma mån; och plötsliga utbrott af vansinnig förstörelselusta vittna om atomernas uppresning mot det hela. I jämnbredd med den inre oron går den yttre politiska osäkerheten. Kontinentens stora nationer dela sig i väldiga härläger. Öfverallt sammanstöta stridiga intressen. Medan man bär fredens namn på läpparne, mönstrar man ängsligt arsenalernas blanka vapen och söker hämta mod af öfvermäktiga siffertal, af rent fysiska kraftförhållanden. Den anda, som skall hos skarorna ingjuta hänförelse och förtröstan, låter däremot icke med samma visshet beräkna sig.

Särskildt för de små nationerna är ställningen vansklig. För att med bibehållen värdighet och okränkt frihet genomgå de farliga kriser, som kunna uppröra vår världsdel, kräfves från deras sida icke allenast klok ledning, utan ock att själfva folkets

53

kärna är frisk, att antalets ringhet ersättes af tro, pliktkänsla och framför allt fosterlandskärlek.

I många delar af Europa frågar man sig med bekymmer, om dessa egenskaper icke förlorat något af sin gamla, lifgifvande kraft. Icke minst hos oss, i vårt Sverige. Äfven här har fosterlandsvännen en tid bortåt med djup grämelse nödgats lägga märke till yttringar af ljumhet och likgiltighet för landets ära och oberoende. Häri har dock, dess bättre, en glädjande förändring timat, och vi kunna åter utan blygsel lyfta vårt hufvud, sedan vi klarligen sett huru föga ett dylikt osvenskt tänkesätt lyckats att här rotfästa sig. Den sårade fosterlandskänslan har vaknat och har oförtydbart gifvit sig till känna både i ord och handling. Nu, liksom i förra tider, vilja vi värna om vårt svenska land och åt oss trygga fredens och arbetets välsignelser, icke såsom nådegåfvor, hvilka i bästa fall utländingen halft föraktligt beviljar vår svaghet, utan såsom gärd af den aktning, hvilken tillkommer vårt fasta beslut att upprätthålla fäderneärfd frihet och själfständighet. Oberörda af utlandets tvisteämnen, af dess inre och yttre ofrid, vilja vi bygga vår lycka inom egna råmärken, utvecklande våra samfundslagar efter de lärdomar, de förutsättningar, vår egen historia gifver oss.

Den samlade skatt af ett folks gemensamt burna fröjder och sorger, som vi kalla historia, förenar med tusen trådar det förflutna med det närvarande och talar till hjärtat med gripande makt. Den obestämda, snarast fysiska känsla, som

54

fäster en bergsbo vid hans blåa alper, en steppens son vid hans slätter med den vida horisonten, kan vara nog för vilden eller naturbarnet; men den tänkande, utvecklade människan måste i samma känsla förbinda hembygden med minnet af den framfarna släkt, hvars blod hon känner i sina ådror, hvars verk hon möter vid hvarje fjät på den jord hon kallar sin. Först när vi lärt att i häfdens lefvande gestalter, i saga och sång, igenkänna och älska dragen af

det folk, som våra bördor bar
långt före våra dar,

kunna vi tala om ett fädernesland i högre mening. Då varder också historien en outtömlig källa till innehållsrik betraktelse, till varning eller uppmuntran. Öfver det eljest färglösa hvardagliga sprider hon en ljusflod, så ofta tiden i sin kretsgång återbringar vissa mera är vanligt betydelsefulla årsdagar.

Så har vårt folk nyligen fått fira det trehundraåriga minnet af en bland vår historias viktigaste vändpunkter -- Uppsala möte. Luthers koral har fyllt den ärevördiga dômens hvalf, uti ord burna af varm hänförelse hafva andlige och världslige talare -- främst bland alla vår konung -- tolkat högtidens innebörd, och gensvaret har dallrat genom otaliga hjärtan.

Kyrkans fest var i sannaste måtto äfven en fäderneslandets fest. För vår inre syn har framträdt bilden af detta rike, sådant det var för tre sekler sedan, klufvet af split i det inre och hotadt

55

af utvärtes fiender, öfverlägsna både genom världsliga vapen och den katolska reaktionens makt öfver vacklande sinnen. Gamle kung Göstas reformatoriska verk syntes förloradt, och därmed afskuren möjligheten af Sveriges fria utveckling på nationell grund; ty i detta fall var religionens sak oupplösligt förenad med den politiska själfständighetens. Men Sverige skulle icke gå under. Nationens sunda sinne vaknade till insikt af den hotande faran; och understödd af de krafter, till hvilka fordom hans store fader icke förgäfves vädjat, framstod den järnfaste Carl såsom räddaren i nöden. Innan målet kunde vinnas, måste likväl mången i mindre väsentliga fall uppgifva sin enskilda ståndpunkt. Hertigen själf, hvars lutning åt kalvinismen är bekant, måste i likhet med andra foga sig häruti, för att åvägabringa enighet i de två stora lifsprinciperna: reformationens sak och fäderneslandets.

Men Uppsala möte är icke allenast en svensk storbragd; dess följder göra det till en världshistorisk handling. Redan sönerna till de män, hvilka underskrefvo det namnkunniga beslutet, skulle det vara beskärdt att på ett storartadt sätt trycka inseglet på sina fäders verk samt visa Europa hvilka förundransvärda ting ett litet folk däruppe i den bortgömda Norden förmådde utföra, tack vare sin fasta nationella sammanslutning och tro på en framtid. På de samma fält, där reformationens vagga stått, nedlade den svenske David den romerske Goliath, och den protestantiska världen, som nyss varit försänkt i den mörkaste misströstan, hälsade

56

med jubel Lejonet från Norden, segraren och befriaren.

Genom Gustaf Adolf intog vårt fåtaliga folk för alla tider ett hedersrum i historien, och för oss klingar hans hjältenamn ännu, likt en sång, högt öfver partisinnets eller en trång utilistisk uppfattnings försök att nedsätta detsamma. Ej heller Tyskland har förgätit sin skuld till honom, som bröt dess fjättrar och banade vägen för det enhetsverk, hvars fullbordan våra dagar bevittnat. Såsom ett tecken af den fortsatta andliga frändskapen mellan trosbröder af skandinavisk och germanisk stam hafva ättlingar af Danmarks och Tysklands furstehus vid vår konungs sida deltagit i firandet af Uppsala mötes jubelfest; och en af dessa furstliga gäster, hvilken bland sina anherrar räknar den tappre hertig Bernhard, Gustaf Adolfs lärjunge och hämnare på Lützens valplats, nedlade, innan han lämnade vår strand, en vördnadens och tacksamhetens krans på den kunglige hjältens grift.

Det gifves ett förgånget som aldrig dör, liksom å andra sidan mycket af det, som säges lefva, redan från första stunden burit dödens tecken på sitt änne. Den vind, som blåser kulen i seklets afton, bortsopar alltjämt såsom vissna löf många verk och idéer, beprisade och utblommade samma dag. För att motväga de vemodskänslor, som anblicken af all denna ovaraktighet framkallar, uppsöka vi dubbelt gärna de fridlysta områden historien bevarar, de minnesvårdar, öfver hvilka dagens skiftande tycken intet förmå. Låt novemberstormen sprida

57

gulnade blad kring Schwedenstein; det väcker ändock inga hösttankar, ingen föreställning om undergång och förgängelse. Det snabba hjältelif, som där släcktes, verkar ännu stärkande och upplyftande. De grundvalar, till hvilka Gustaf Adolf och hans folk tryggade sig, stånda ännu. Skulle en kommande dag för oss bära okända faror i sitt sköte, är det vår fasta tillförsikt att Sveriges folk icke skall klenmodigt uppgifva sig själft eller tron på sin framtid. Må dagen gråna för dem som kastat öfver bord allt hvad fäderna skattade högst i världen; vi vilja hålla fast därvid, i lugn förtröstan att solen icke skall gå ned för ett enigt folk, där en hvar, i pröfningens stund, är beredd att åsidosätta det mindre som skiljer för det stora som förenar.