Minnesteckningar och andra uppsatser / Till Henrik Ibsen (1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

TILL HENRIK IBSEN!

(VID EN FEST FÖR SKALDEN, GIFVEN I STOCKHOLM D. 13 APRIL 1898)

309

Svenske män af skilda lefnadskall omfatta i dag med glädje tillfället att öga mot öga bringa Eder, Norges store skald, sin tack för de skatter Ni skänkt så väl oss som hela den bildade världen.

Att här på några få minuter söka känneteckna de allmänna dragen af Eder diktning vore lika orimligt, som ville man inom detta glas och de droppar det rymmer binda den minsta ton af en mäktig böljas brus. Och dessutom -- de tankedigra lifsbilder, hvilka Eder mästarehand format, framkalla så många olika tydningar. Enhvar tillägnar sig dem på sitt eget särskilda sätt. Man når icke fram till dem lika lätt som man bryter en kvist vid allfarvägen.

Jatgeir skald i »Kongs-emnerne» talar om sorgens gåfva, ur hvilken hans sång upprunnit. Själf har Ni sjungit om den sunda, bittra styrkedryck, den smärtans luttringsstund, som rustade Eder för Eder färd:

"Mit land, hav tak -- du skænkte mig det bedste."

Eder ungdomshistoria handlar om kraften, i hvars väg stötestenar hopa sig, om hårda

310

erfarenheter, hvilka i själen kvarlämna djupa märken. Ett intryck från Eder första mannaålder har varit starkt framför andra. Det var då den nordiska samlingstanken gick i kvaf, då Edert maningsrop »En broder i nöd!» ohördt förklingade. Vi andra, som då voro unga, blygdes väl öfver uppgifvandet af de idealer, på hvilka vi dittills lefvat, men funno oss åter till rätta i våra små verklighetsförhållanden, som de stora orden till en tid undanskymt.

Ni fann Eder icke till rätta, Henrik Ibsen!

Hos Eder uppflammade harmen lik en vådeld och kastade en plötslig, hemsk belysning öfver lögnen, halfheten, ovederhäftigheten på alla andra mänskliga områden. Vare det nog sagdt, att den första mogna frukten af denna stämning var dikten »Brand».

Så började Ni Eder kamp mot trollen »i hjertets og hjernens hvælv»; så skapade Ni denna rad af dramatiska verk, sorgsna, ironiska, dystra, hemlighetsfulla, hvilka rubbat den gamla konstlärans färdiggjorda kategorier.

Men den bistre satirikern har rört vid än ömtåligare saker -- vid pelare, på hvilka samfundet säges hvila. De upplösande tendenserna i tiden tyckte sig också äga en bundsförvant i Eder diktning. Jag tror, att man häri ofta missförstått Eder. För skalden och psykologen blir alltid det enskilda fallet, den enskilda människan det viktigare. Edra gestalter låta icke förtunna sig till abstrakta principer; därtill lefva de alltför mycket sitt eget lif, äro alltför underbart sammansatta. För öfrigt må

311

man icke heller glömma, att Ni äfven är den omutlige moralisten. Det missnöje, som låter de yttre samhällsformerna bära hela skulden för det dåliga i denna värld, finner intet stöd hos den skald, hvilken främst ställer så stora kraf på individen själf; intet stöd finner det blinda högmod, som gifvit upphof åt läran om en öfvermänniska. Må den som velat vara sig själf nog, som låtit sin egoism kyla till döds allt omkring sig, gå bort och spegla sig i Peer Gynt, i Johan Gabriel Borkman!

Människohjärtat har varit den grufva, ur hvilken Ni brutit Eder diktnings ädelstenar:

Bryd mig veien, tunge hammer,
Til det dulgtes hjertekammer!

Och för de tunga hammarslagen har det ena schaktet efter det andra öppnat sig; murar, som ställde sig i vägen för en sannare uppfattning af Edra verk, veko småningom, den ena efter den andra. Omsider föll en bred ljusstrimma ned på den gamle bergsmannen -- ännu en fjällvägg att genomspränga, och det mörka, underjordiska rummet leder in i en strålande hall, där tusen stämmor hälsa honom. Hade målet blott varit glans och ära, för visso vore då segern vunnen. Han är nu den af hela världen kände och erkände Henrik Ibsen. Grubblaren, hvars blick pröfvat och genomträngt så mycket, har med åren blifvit blidare, men längtar åter tillbaka till sitt lifsverk på djupet för att leta nya malmgångar:

Hammerslag på hammerslag
Indtil livets siste dag!

Henrik Ibsen! Tillåt oss att ännu här ett ögonblick kvarhålla Eder hand, som skänkt oss så många diktens gåfvor, beska och dock hälsosamma! Tack för den rena, skarpa luft vi andats mellan Edra sträfva fjäll, men tack också för de ljufliga, aningsfulla dalar, som framskymtat, då molnmassorna ibland delat sig! Där ler Agnes evigt sitt öfverjordiska leende, där sitter den tåligt väntande Solveig.

Ett tack och hell till Henrik Ibsen!