Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ftrbetarna och olycksfallsförsäkringen.
ak H. Lindqvist.
Bland den kroppsarbetande massan af vårt lands befolkning
framträder allt skarpare krafvet på skydd mot de tillfällen, då
förvärfsför-mågan af en eller annan orsak beröfvats arbetaren. Att krafvet på
dylikt skydd för arbetaren af honom ställes på andra parter, har sin
naturliga förklaring i arbetarens oförmåga att själf tillförsäkra sig detta
skydd, på grund af sin dåliga ekonomiska ställning.
Det enda skydd, som i stort sedt, hittills varit tillförsäkradt
arbetaren, då oförmågan till eget förväif inträdt, är det som lämnats från
kommunernas fattigvårdsinstitutioner, hvilket dock af arbetarna
uppfattas med ovilja och afsky, i det den på detta sätt erhållna hjälpen
betraktas som nådesmulor, hvilkas emottagande förödmjukar individen
och icke fyller de behof, som i dylika fall äro tillfinnandes. Många
äro ju äfven de, som hällre uthärda den stöista nöd och armod, ja,
till och med föredraga fängelsernas vedervärdigheter framför fattigvårdens
knappt tillmätta nådeunderhåll.
Bland de olika kraf, som arbetarna anse sig böra ställa på
samhället i syfte att vinna ett stöd och en hjälp emot nöd och ekonomisk
ruin, är krafvet på underhåll vid inträffade olycksfall, ett af de
viktigaste. Då med storindustriens intåg i vårt land antalen olycksfall
ständigt ökas, på samma gång dessa till sin art och sina detaljer äro
mera ohyggliga för de offer som träffas däraf, har behofvet af
en ordnad olycksfall försäkring framstått allt klarare samt blifvit en af
de sociala reformer, hvilkas lösning står som en lifsuppgift för
synnerligast kroppsarbetarna. Intet är häller mera ohyggligt, än då en
medellös arbetare i sin krafts dagar träffas af ett svårare olycksfall, som
helt eller delvis gör honom till invalid för sin återstående lifstid, eller
hastigt rycker honom bort från hans åtagna plikter som försörjare af
en större familj, och denna ständigt öfverhängande fara, denna risk
att när som hälst blifva beröfvad möjligheten att förskaffa uppehälle
åt sig och de sina, utan att äga det ringaste stöd i en sådan iråkad
belägenhet, måste verka nedslående för den, som intet äger mera än
sin arbetskraft.
På hvilken faller då plikten att ikläda sig ansvaret och kostnaderna
för en dylik försäkring?
Från arbetaresynpunkt sedt måste denna skyldighet hvila på
arbetsgifvarna, dessa som i vårt privatkapitalistiska samhälle äga att af
profiten på det utförda arbetet öka sin privategendom, under det arbetaren
endast tilldelas så stor del af denna profit, som är oundgänglig för
nödtorftigt uppehälle.
Hittills ha dock arbetsgifvarna i allmänhet undandragit sig denna
skyldighet, och i de fall då de fullgjort nämnda plikt, ha de alltid
framhållit det såsom varande en djupt humanitär åtgärd, men
ingalunda betraktat det som en naturlig plikt, hvilken måste följa med
produktionen och driften, där den lefvande arbetskraften användes.
Häraf framgår, att arbetarna ej ha att vinna något på detta område,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
