- Project Runeberg -  Social Tidskrift / 1901 /
38

(1901-1917)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

^olkförsäkring.

Med anledning af den af red. fogade noten till hr Lindqvists
uppsats om olycksfallsförsäkring i n:r i af Social Tidskrift vill jag
såsom arbetare säga min enkla mening.

Jag utgår från hr Lindqvists motivering hvarför en törsäkringslag
är nödvändig, ty därom äro nog alla tänkande människor öfverens,
och likaså att något måste göras — konsten är blott att göra det
bästa.

Att arbetaren vid inträffadt olycksfall, liksom hvarje annan, när
han af sjukdom eller ålder är oförmögen att sig försörja, tusen gånger
hällre emottager ett lagstadgadt underhåll än en nådegåfva, vare sig
den nu kallas fattigunderstöd eller har något annat namn, det må ju
ingen förtänka honom. Det vore nog inte så omöjligt att ordna saken,
ifall man icke förvandlade den från en hela folkets angelägenhet till en
»¿/¿«ifråga», i hvilket fall den ena klassen skulle betala och den andra
draga nytta därutaf, hvilken anordning naturligtvis har till följd att
intresset slappas och den allra största delen skulle »bli utan». Nej,
gör den till en hela folket omfattande fråga, då bör den dag inte vara
allt för aflägsen, då hvarje samhällsmedlem, som är oförmögen att sig
själf försörja, har laglig rätt att af samhället fordra sin blygsamma
bärgning.

Ty på hvilken faller plikten att ikläda sig ansvaret och kostnaderna
för en sådan försäkring?

Jag skulle vilja svara: på alla samhällets medlemmar, efter hvars
och ens råd och lägenhet, d. v. s., efter hvars och ens skatteförmåga.
Men saken bör ordnas så, att alla som kunna, skola betala, och inte
som nu i fråga om de direkta skatterna, att det är endast de som
vilja, som betala. Endast inom Stockholm finnes det tusentals personer,
synnerligast ungkarlar, som inte betala någon skatt alls, vare sig till
stat eller kommun; sådant skulle ej få förekomma, utan för den, som
af en eller annan orsak (sjukdom, arbetsbrist eller dylikt) vore
oförmögen att betala sitt tillskott till den allmänna försäkringsfonden,
skulle fattigvården erlägga den stadgade afgiften. På så sätt skulle ej
individen förlora sin rätt till understöd; hur fattigvården sedan skulle
kunna återfå den utbetalade afgiften är en senare fråga — och hör
för öfrigt inte hit.

Af de försäkringsförslag som varit riksdagen föreslagna till
behandling, har intet varit tillfredsställande, ty det har varit för få som
kunnat komma i åtnjutande af försäkringens förmåner, då detta däremot
borde vara fallet med alla, som däraf vore i behof; ty det kan väl
ej vara någon mening uti, att den, som är utfattig men ej tillhör
för-säkringspliktigt yrke, vid inträffande olycksfall eller vid invaliditet, ej
skulle erhålla understöd utan behöfva gå den knaggliga och hårda
vägen till fattigvården, medan en annan individ, som kan vara i
relativt goda omständigheter, men tillhör försäkringspliktigt yrke, skulle
under lika omständigheter hafva rätt till underhåll. Det är ett
gammalt ordstäf som säger, »man skall ej prisa en människa lycklig förrän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/soctids/1901/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free