Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaror af mer eller mindre svarta figurer, hvilka myllra i vattnet eller
på stranden. Båtar halas, som det tyckes ändamålslöst, ut och in. Massor
af oxar drifvas ut i vattnet och hissas upp på lastpråmar, under vilda
skrik af såväl människor som djur. Svärmar af barn leka i under
ebben kantrade farkoster, andra bada från utspringande klippor. Eldar
upptändas, gräl tillställas under stark tillströmning af åskådare. Flockar
af åsnor drifvas ut att hämta hafssand. Tullherrarne trona fortfarande
med turbaner och korslagda ben på sin platform.
Det är rörelse och lif, men framför allt färg, färg tillräcklig att
mätta färghungriga nordiska ögon.
På. de gamla batterierna ligga orörliga, hvitklädda araber och
skåda drömmande, eller kanske endast sömnigt, ner på den larmande
hopen, på de sjudande hvita bränningarne, på bergen, hvilka på andra
sidan viken hvila i solmättad sommardis, på ännu aflägsnare
snötoppar, resande sig ur ett dunkelt fjärran, där europén ej vågar sätta
sin fot.
Tanger har af urgammal häfd förblifvit ett fotfäste för européerna,
men har därför dåligt anseende i Marocko. Städerna Tetuan och Fez
äro under af sultanen lämnad eskort tillgängliga, under det att
hufvud-staden Marocko endast undantagtvis och med särskildt tillstånd torde
kunna besökas. Trots befintligheten af europeiska element har Tanger,
kanske mer än någon annan af Medelhafvets afrikanska städer, bibehållit
sin orientaliska karaktär. Själfva ordet orientalisk, österländsk, är ju,
hvad beträffar Tanger, så oegentligt som möjligt, men det är ju
allmänt gängse, och en promenad på de trånga gatorna med deras
tal-rika salustånd framkallar ju orienten i hela dess ursprunglighet, kanske
rå, kanske smutsig, men med den oförklarliga stämning som i svensk
ordomskrifning endast Heidenstam har kunnat återgifva.
. De finnas där alla de välkända typerna. Stadsaraben i fez eller
turban och mångskiftande kläder. Landtbon i hvit bumus. Juden i
kalott, svart mantel och gula skor; åsnepojken, den herkuliske negern,
riffbon med sin rakade hjässa och den kvarlämnade flätan, med hvilken
Mahomed skall uppdraga honom till paradiset, den beslöjade kvinnan
och en och annan svartklädd spanska med svarta ögon, svart
man-tilla men hvitpudrade kinder.
Ursprungligare dock ändå dallrar stämningen öfver stora soukhen
— marknadsplatsen, där i bottenlös smörja araber och riffbor
kommersa under skrik och gester. Juden tillkallas som medlare, lurar
båda parterna, får stryk af båda men är lika oumbärlig vid nästa affär.
Kameler betrakta med nedlåtande, förnäma miner människovimlet.
Åsnor och hästar, under granna sadlar, vänta på sina ryttare. Längs
murame sitta tiggame i rader, såriga, smutsiga, samlade i flockar under
hvar sin anförare, hvilken med sjungande nasalton rabblar upp en
lång bön. Och flocken upptar mångstämmigt refrängen med klagande
tonfall. Sömnigt, entonigt, klagande tränger denna kör genom sorlet,
oafbrutet timme efter timme. På torrare kullar underhålla ormtjusare
och sagoberättare talrika auditorier. De gestikulera, de sjunga, de
springa i cirkel till dess svetten strömmar och munnen fradgas. Flöjt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
