Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tam-tam arbeta oförtrutet. ■ Roade men orubbligt allvarsamma sitta
åhörarne på huk eller med korslagda ben.
Öfver torgplatsen resa sig kullar, fullsatta med stenflisor —
kyrkogården med sina grafvar. Tätt beslöjade, svart och hvitklädda kvinnor
i vida pantalonger vandra fram och tillbaka, eller slå sig ner i kretsar
rundt grafvarna. Det är fredag, den dag då grafvarna besökas och
som med glädje emotses af de stackars arabiska kvinnorna, hvilka däri
finna ett angenämt afbrott i lifvets odrägliga, instängda enformighet.
På kyrkogården ägnas de aflidne en minnesgärd, men samtidigt skvallras,
drickes kaffe och aftagas stundom slöjorna, men det får ingen, ingen
se, ty karlar, åtminstone främlingar, få ej besöka dessa heliga platser.
Lika litet få främlingar beträda moskéerna, hvilka såväl i Egypten som
Alger under vissa förbehåll stå européerna öppna.
Men hvad vi utan förbehåll få se, är djurplågeriet i dess gröfsta
former. Ju mindre man forskar i detta kapitel, dock omöjligt att
ändra, desto bättre. Vare det nog sagdt, att arabbarnen kasta boll
med lefvande höns emot väggarne, att sättet att aflifva en höna tyckes
x vara att med foten midt på gatan knäcka hennes hufvud, att åsnorna
drifvas fram genom att med käppar bearbeta öppna sår m. m. Men
huru tänka på reformer i detta afseende i ett land där slafhandeln
florerar, där fångarna kastas i källarhålor, hvarest deras lif beror på
allmänhetens barmhärtighet? Finnes ingen som genom fönstergallren
räcker dem föda, eller som medelst lösepenning förskaffar dem friheten,
svälta de helt enkelt ihjäl. Stadens fängelse är i sin ohygglighet en
sevärdhet.
Med aftonens annalkande hade det blifvit lifligare på stadens
gator. Araberna, som under den nu pågående fastan — Ramadån —
ej få vare sig äta eller dricka så länge dagsljus varar, gingo och
väntade på matställenas öppnande. För det fåtal araber, som befatta sig
med verkligt strängt kroppsarbete, måtte denna fasta vara svår att uthärda.
Jag ströfvade genom de krokiga gränderna upp emot Kasbah’n,
de orientaliska städernas allt i alla: slott, fästning, fängelse och
administrativa byggnad, öfver de platta taken, mellan de fyrkantiga
azu-lejosklädda minareterna, skymtade hafvet i solglans. Ett kanonskott
strax ofvan mig kom mig att spritta till. Dagens fasta hade upphört.
Arabiska ungdomar uppgåfvo jubelrop, men på moskéns tak framträdde
böneroparen med sitt melankoliska Allah-rop.
Kaféerna fyllas. Bak perldraperier ser jag araberna slå sig ned
på mattor vid kaffekoppen och haschischpipan, under det
musikanternas stränginstrument fylla luften med myggsurr. I Alger var det
mitt särskilda nöje att följa exemplet. I kväll är jag rädd att oskära
den österländska stämningen. Jag ser mig själf mörk, tung, europeisk,
klädd i långbyxor slå ner som en plump på taflan.
Jag vandrade hem företrädd af lyktbärare. Det var fullständigt
mörkt och öde på de trånga gatorna. Ej en lykta hade offrats för
gatubelysningens tillgodoseende. Hela staden hvilade i djup sömn. Inom
kort drömde äfven jag mina österländska drömmar i en bekväm
västerländsk säng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
