Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mer än hälften av alla hartsfält tillhörde vid denna tid
maoris, enär de under annekteringstiden på 1840- och 50-talen
av européerna ansågos värdelösa, då de varken lämpade sig
till betesmarker eller jordbruk. Men maorihövdingarne voro
förnämt folk och deras mannar i stammen åtskilligt
bekväma av sig, därför voro de på sina ställen ej alldeles obenägna
att till pakehas överlåta rätten att bearbeta vissa områden
mot en överenskommen royalty. Sådana extra inkomster
användes vanligen till inköp
av »nappi» (»Wolffs
aromatic Schnapps», tillverkad i
Schidam, Holland), som gav
ett behagligt rus och »satte
ned» det fleta fläsket och
den söta kumeran.
Popokatewhenua var
emellertid kronans mark, där
var och en hade tillstånd att
avgiftsfritt arbeta, och där
hela kommersen sköttes av
en gum-exportfirma i
Auckland genom sin förvaltare
eller storekeeper på platsen.
Dagen därpå regnade det
fortfarande, och medan
»braständare») och varan blev en värdefull inkomstbringare för landet.
Exporten nådde sin kulmen under åren 1880—85, eller just under den tid,
författaren ägnade sig åt denna näring. Så småningom sinade sedan de
bättre fälten ut och det blev mindre lönande för brittiska, germanska och
skandinaviska »diggers» att arbeta dem, vadan dalmatier och galizier fingo,
i början på 1890-talet, övertaga arvet.
Experterna anse nu, att, även om kärrmarkerna torrläggas, de
kvarvarande lagren böra vara slutarbetade 1950, då kaurihartsen som världsvara
blott är ett minne. Förf.
Hartsgrävare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
