Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
han nu gärna ville rådfråga de utländska läkarne
vid det stora missionssjukhuset, ty inga kinesiska
medel syntes bringa någon hjälp. Ville icke jag bli
hans förespråkare hos dem! Så kallade jag
sjukhusets främste specialist på nervsjukdomar, en duglig
och erfaren läkare. För honom syntes fallet ej
hopplöst. Han lovade att taga hand om gossen, som
några dagar därefter kunde föras till sjukhuset.
Hur hela denna sak sedan utvecklade sig är för
långt att här berätta. Läkaren och fadern hade
olika uppfattning om sättet att behandla gossen;
fadern levde i en ständig ångest att sonen skulle
handlöst falla och skada sig, läkaren åter ville, att
han skulle öva sig i att ensam röra sig i ett rum för
att av skadan lära sig behärska vad läkaren ansåg
vara en form av hysteriska anfall. Så gick ett par
månader. En dag fick jag bud att genast komma
till sjukhuset, där jag varje vecka brukade besöka
den sjuke. Men när jag kom, var gossen nyss död.
Sanslös hade han fallit ned, återfick ej medvetandet
och dog, innan jag hann fram. Fadern hade man
ännu ej underrättat. Under dessa månader hade
nämligen på läkarens order ingen av familjen fått
besöka gossen, som läkaren ville för en tid helt
isolera. Jag var den enda, som utom läkaren hade
tillstånd att en dag i veckan besöka den sjuke. Det
var familjens enda väg att höra direkt från honom,
jag kunde föra hälsningar och bud och betyga, att
gossen fick god skötsel. Men jag visste ock, hur han
längtat efter sin far, hur det pinat och plågat
honom, att han ej lyckades bli fri från anfallen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
