Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
SAGANS TIDEHVARF.
vans
man
Glest kringspridd lefde här då en befolkning, som torde
hafva tillhört två skilda stammar, af hvilka den ena antagligen var
beslägtad med polarfolken, den andra och talrikare till sin
kroppsbildning mer liknade nutidens svenskar. Söderifrån hade denna
senare stam kommit, och den utbredde sig efter hand längs älfvarne
och på slätterna i de södra och vestra delarne af vårt land.
Urinvånarne lifnärde sig af det ymniga villebrådet i våra skogar eller
af det byte, som
ur de fiskrika vattendragen. Som husdjur
begagnades af dem tidigt hunden, nötkreaturen, fåret, svinet och hästen.
Talrika fynd af fornsaker, hemtade i synnerhet ur grafkamrarne
från denna tid, hafva satt oss i stånd att blicka in i det lif, som
då fördes. Befolkningen klädde sig, oftast åtminstone, i djurhudar,
sammanfogade medelst senor; vid tillverkningen af kläder begagnade
som verktyg prylar af ben eller sten samt flintskrapor, med
hvilka man rengjorde eller beredde hudarne. Till prydnader brukades
knappar och perlor af bernsten; männen buro äfven rofdjurständer,
antagligen som ärorika minnen af utförda jagtbedrifter. Några
boningar från den svenska stenåldern hafva ej blifvit bevarade till vår
tid. Sannolikt hafva de i vårt skogrika land oftast varit
uppförda af trä och då förmodligen efter mönstret af de ännu
bevarade stora grafkamrarne (en rymlig stuga, till hvilken en lång
gång från söder eller öster leder in); ibland torde de ock utgjorts
af skinntält.
Från sitt hem drog vilden ut i de vida markerna för att
anskaffa föda. Då var han väpnad med båge och pilar, de senare
försedda med spetsar af sten eller ben; han kunde ock, då så
behöfdes, bruka knif och yxa, båda af sten. Gick han ut på fiske,
brukades metkrokar af ben med eller utan flintspetsar, äfvensom
harpuner och ljuster. Det byte, som mannen hemfört, kokades af
hustrun i den öfver eldstaden upphängda lergrytan.
Med anledning af det ämne, hvaraf invånarne, då metallerna
ännu voro okända, förfärdigade sina verktyg och redskap, har man
kallat denna aflägsna forntid stenåldern.
Då vilden slutat sitt lif, insattes liket, vid sidan af hädangångna
förfäders och slägtingars, i någon af de grafkamrar, dem man efter
deras olika form kallat »stendösar», »gånggrifter» eller »hällkistor»
ibland verkliga grafsalar, i hvilka man funnit hela rader af
menniskoskelett, satta hvartdera inom sin afskrankning. Vid den dödes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
