Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KLOSTER.
53
Mer än någou af Svealands andre hednapredikanter synes Stefan
hafva lefvat i folkminnet. Han besjunges ock i en ännu gängse
folkvisa sålunda:
Staffan var en stalledräng,
vi tackom nu så gerna,
han vattna’ sina fålar fem
allt för den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än;
stjernorna på himmelen,
de blänka.
Svenska kloster.
Kristendomen, sådan den i Sverige infördes, hade under
tidernas lopp blifvit uppblandad med åtskilliga menniskofunder. Till
sådana hörde den tron, att påfven i Rom eller, som han kallades,
vden helige fadern» borde vördas som en Kristi ståthållare på jorden,
att man borde bedja till helgonen, såsom till öfvermenskliga väsen,
samt att det vore ett Gudi behagligt verk att afskilja sig från
verlden för att i helgade byggnader, som kallades kloster, föra ett åt
böner och gudliga betraktelser egnadt lif. Det kristna
kyrkosamfund, inom hvilket en sådan uppfattning var rådande, kallade sig
sjelf den allmänneliga eller katolska kyrkan.
Ju mera kristendomen vann insteg hos oss, dess mer stadgade
sig också det katolska kyrkoskicket. Så infördes ock, efter utländskt
mönster, klosterlifvet i den nygrundade svenska kyrkan.
Namnet kloster betyder egentligen: afstängd boning. Invånarne,
hvilka, om de voro män, kallades munkar, om de voro qvinnor,
nunnor, voro genom yttre utstyrsel lätt igenkänliga. Munkarne hade
hjessan rakad och läto håret växa deromkring i form af en krans,
hvarigenom de skulle påminna sig frälsarens törnekrona; de klädde
sig i en lång, grof kappa, som kring lifvet sammanfästes medelst
Nunnorna buro en vid hufvudbonad, som kallades dok, med
tillhörande slöja, samt hade äfven för öfrigt en utmärkande drägt.
Inom klostret hade hvarje munk eller nunna sitt afskilda rum, kalladt
cell, på hvars bord stod en dödskalle, som skulle påminna om
förgängelsen. Munkarne styrdes af en föreståndare, som hette abbot,
nunnorna af en abbedissa. Tidigt på morgonen samlades klostrets
invånare till gemensam andakt (ottesång); under dagens lopp höllos
ett rep.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
