Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL KNUTSSON.
107
snålhet, gaf honom namnet »bottenlös taska». Han lät äfven i
Sverige påbjuda ökade utskylder och gaf, då han sjelf drog ut till
krig mot Ryssland, åt ärkebiskopen i uppdrag att indrifva en del
af de samma. Men då denne lät skrämma eller öfvertala sig till
att efterskänka något deraf, blef konungen så vred, att han lät
insätta honom i fängelse. Arkebiskopens systerson, biskop Kettil
Karlsson (Vase) i Linköping, satte sig då, af harm öfver denna gerning,
i spetsen för ett uppror och slog, biträdd af Sten Sture, konungen
vid Harakers kyrka i Vestmanland. De segrande drogo derefter
fram mot Stockbolm. »Då», heter det, »kom ett anskri öfver landet
bland bönderna, att de ville hafva konung Karl igen, men ingen
föreståndare, efter det Sverige af ålder varit ett konungarike, men
intet höfvidsmansdöme eller prestagäll.»
Karl Knutsson återkallades och blef för andra gången konung,
men hans välde fick en kort varaktighet. Han kom nämligen snart
i ovänskap med biskop Kettil, hvilken genast skref till Kristian,
lofvande, att denne snurt åter skulle blifva Sveriges konung, om blott
ärkebiskopen släpptes lös. Kristian frigaf då genast sin fånge,
förlikte sig med honom och sände honom med krigsfolk upp till
Sverige. Genast förde nu de båda biskoparne afvog sköld mot Karl,
hvilken, innestängd i Stockholm, försökte ett utfall på isen utanför
Riddarholmen, men med stor förlust blef tillbakaslagen. Öfvergifven
af alla, måste Karl å nyo afsäga sig kronan och nöja sig med
förläningen af Raseborgs slott i Finland. Innan han kunde
utbekomma ens denna lilla förläning, måste han länge söka en fristad
hos svartmunkarne i Åbo. Den forne konungen var nu så utarmad,
att han ej kunde betala 50 mark, som han var skyldig rådet i
Stockholm. »Vi äre», skref han, »så farne af Sverige, att oss längtar
aldrig efter att så fara tredje resan.» Han beklagade ock sitt
missöde i en så lydande vers :
Medan jag var herre till Fogelvik,
då var jag både mäktig och rik,
men sedan jag blef konung i Svealand,
då vardt jag en arm och olycklig man.
Stor förvirring rådde nu i Sverige under åren 1465 och 1466.
Biskop Kettil, som kallade sig riksföreståndare, sökte till sammans
med ärkebiskopen föra styrelsen, men de mäktige herrarne gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
