Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
UNIONENS FULLBORDAN OCH UPPLÖSNING.
till unionsvännerna; ibland intogo de ock en vacklande mellanställ.
ning mellan unionskonungarne och allmogen.
Det verldsliga frälset grundade sig fortfarande på russtjensten.
På vapensyner, hvilka årligen höllos, skulle frälsemännen fullrustade
infinna sig till häst för att undergå mönstring. Ursprungligen hade
tillträde till frälseståndet stått öppet för alla, som voro rika nog att
bekosta rustning, men num ra började särskilda frälsebref erfordras.
Slägtvapen hade varit i bruk allt sedan början af 1200-talet.
Egendomligt är, att vid unionstidens början många nya frälseslägter
(Bjelke, Bonde, Natt och Dag, Oxenstjerna, Sture, Vasa) uppstiga
till makt och anseende, under det de gamla ätterna från
folkungatiden utdö eller försvinna ur historien.
Herremännen hade
genom Kalmar recess fått formlig rättighet
att åt sig uppföra befästa borgar, och de begagnade sig deraf i stor
utsträckning. I lefnadssätt förde de ofta mycken ståt och härmade
utländska seder; drägter af främmande, i synnerhet nederländsk,
tillverkning, ofta guldvirkade och perlstickade, buros vid festliga
tillfällen af den tiden store; vid gästabud förbrukades utländska kryddor
och specerier, och på ädelt vin saknades då ej tillgång. Man åt på
fat och drack ur bägare eller kannor, som oftast voro af tenn, någon
gång af silfver.
Styrelsen. Under detta tidehvarf, då herrarne vanligen sköto
en unionskonung framför sig för att i hans namn sjelfva styra riket,
var det naturligt, att konungadömet skulle förlora mycket af den
kraft och det anseende, som det förr egt. Då konungaeden ej längre
egde sin forna betydelse, utfärdades nu äfven skrifna
konungaförsäkringar, ofta uppsatta efter stormännens vilja.
Rättskipningen började antaga andra former än de i lag
bestämda. Landstingen upphörde efter hand, och de kungliga
räfstetingen förlorade mot unionstidens slut mycket af sin betydenhet.
Den högsta domsrätten samlades småningom i rådets hand.
I samma mon konungamakten sjönk, vann rådet i betydenhet.
Rådsherrarne lefde som ett slags småfurstar, hvar i sin ort, hvarför
de ock omnämnas och sammankallas. Unionskonungarne röjde
vanligen obenägenhet mot drotset- och marskämbetena, hvilka derför
också oftast lemnades obesatta. I drotsetens ställe omtalas
konungens hofmästare. Kanslern, hvars syssla fortfarande egde stor vigt,
var regelbundet biskop och rådsledamot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
