Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
GUSTAF VASA OCH HANS VERK.
gen, hvars sinne var uppfyldt af oro, infann sig i Vesterås, dit han
utskrifvit ett riksmöte. Der mottog han ett i stolt ton affattadt
uppsägelsebref från dalkarlarne. » Eders nåde drager sig väl till
minnes» hette det » huru många penuingar och tjenare I haden,
då I gingen här fredlös i skogen när oss. Vi sågo då hvarken
tyskar eller danskar, som eder hjelpa ville, utan vi fattige dalkarlar,
helsingar, gestrikar och sedan den menige man öfver allt Sveriges
rike. I lofvaden och svuren oss då, att I skullen bålla svenske män
vid S:t Eriks och Sveriges lag och gamla goda sedvänjor, älska
Sveriges allmoge och beskydda kyrkan.» Derpå följde klagomål
öfver, att konungen på flere sätt brutit sin ed och att ban
okristligen beskattat kyrkor, kloster och menige man samt till slut en
förklaring, att konungen »med sådant oredligt stycke uppenbarligen
nödt och trängt dalamännen från den trohet, som de honom lofvat».
Konungen framlade dessa bref för riksens råd, af hvilka han und.
fick kraftig försäkran om trohet och bistånd. Den upprörda
stämningen i Dalarne lugnades något, synnerligen genom en foglig
skrifvelse från konungen, hvarför de båda prelaterna funno rådligast att
fly öfver till Norge.
Kort derpå (i maj 1526) stämde konungen den likaledes
uppviglade allmogen i Upland till ett möte vid gamla Upsala högar.
Åtföljd af 2000 harneskklädda ryttare, red konungen med den nye
ärkebiskopen på högra sidan och kanslern Laurentius Andrese på
den venstra upp på en af högarne; allmogen stod nedanför på
slätten. Konungen förestälde då med kraftiga ord bönderna, hurusom
i riket voro många lata och onyttiga prester, att hvarje kloster var
fullproppadt med munkar, som föga annat vore än ohyra och
förtärde landets must. Han förelade allmogen det spörsmålet, om det
icke vore nyttigt, att han höll mönstring med sådant folk. Men
bönderna ropade öfverljudt, att de ville behålla sina munkar, efter
de sjelfve fingo föda dem. De sade sig ock med förtrytelse hafva
sport, att man ville förbjuda den latinska messan och ändra deras
gamla tro. Konungen befalde då en af sina män att tilltala
bönderna på latin, hvilket ock skedde; men bönderna ropade då, att
detta var för dem ett obegripligt tal. »Hvarför älsken I då så högt
den latinska messan?» sporde dem småleende konungen.
Sammankomsten blef imellertid upplöst utan att leda till vidare påföljd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
