Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORSRÖRELSER (1527—-32).
159
Ingenstädes uttalade sig dock missnöjet så starkt som i
Dalarne. Här lefde ännu Måns Nilsson på Aspeboda, nu en myndig
bergsman och så rik, att han, såsom man sade, skodde sina hästar
med silfver. Till honom kommo utskickade från flere menigheter
och begärde råd, huruvida de borde utlemna sina klockor. Sedan
Måns Nilsson öfverlagt med några inflytelserika bergsmän,
synnerligen med Anders Persson på Rankhyttan, svarade han, att »det
visserligen månde förtryta dem, att konungen, dem oåtsporde, så ofta
och så manstark dragit öfver Brunnbäcks färja, hvilket ingen konung
förut dristat, men att de nu borde vara karlar och ej låta så af
konungen kätta sig i ring, som sist skedde på Tuna gärde. Derför
skulle de gifva dem, som konungen skickat för klockornas
borttagande, så många hugg de kunde bära, men ej slå någon till döds».
Rådet följdes; från flere socknar, hvilka redan lemnat sina klockor,
gick folk ut och hemtade dem med våld tillbaka; ja, många drogo
till Vesterås, dit Gustaf nyss begifvit sig, och togo sina klockor
igen midt för konungens ögon, "gifvande honom mång smädelig
ord». Till en af sina fogdar, som med knapp nöd lyckats
undkomma, yttrade Gustaf: »Dalkarlarne svärma nu, det är deras tid;
men när min tid kommer, vilja vi försöka hvad Gud gifver lycka till».
Det var just vid denna tid, som konung Kristian gjorde det
sista försöket att återvinna sina riken. Gustaf fann derför nödigt
iakttaga den största varsamhet. Han uppmanade i ett vänligt bref
dalkarlarne till huldskap, han bad Måns Nilsson dertill använda sitt
inflytande, ja, han förordnade Ingel Hansson, en af de missnöjdes
förnämste ledare, till sin fogde i Dalarne.
Konungen hade imellertid utlyst ett herremöte till Upsala vid
Eriksmessan 1531. Sjelf infann han sig, åtföljd af mycket
krigsfolk; en stor mängd af Uplands allmoge hade ock församlats.
Ledsagad af rådet, red han till en af högarne, der samtal plägade hållas.
Han frågade bönderna, hvarför de ej kommit till ett af dalkarlarne
utlyst möte i Arboga. De svarade, att de der hade intet att
beställa. Han förklarade nu för dem meningen med klockskatten och
sporde dem derpå, hvi en del vore så genstörtige, men då de i sitt
svar började »bruka munnen och slita skändelig ord på honom»,
blef han vred, skakade på svärdet och sade, att han icke längre
kunde lida deras onda ord; ville de nu slå till, måtte de försöka.
Då föllo bönderna till föga och bådo om nåd, den de ock fingo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
