Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
GUSTAF VASA OCH HANS VERK.
重
Det beslöts nu utan motsägelse, att klockorna, der de varit
förhållna, ovilkorligen skulle utlemnas.
Dalkarlarne hade imellertid samlat sig och höllo, väpnade med
spjut och bågar, vakt i skogarne. Men då konungen icke vidare
låtsade om dem och det drog långt ut på tiden, började de ledsna
vid den långa vakthållningen, helst som de derunder försummade
sitt jordbruk, så att hustrur och barn ledo nöd. De började derför
tala om förlikning, men uppstälde som vilkor, att konungen skulle
förbinda sig att ej vidare draga öfver Brunnbäcks färja utan
dalallmogens tillåtelse. Då intet svar afhördes, skrefvo de till riksens
råd och uppstälde något fogligare vilkor; slutligen erbjödo de till
och med konungen 2000 mark såsom lösen för klockorna.
Men fastän dalkarlarne således ej ännu voro försonade med
konungen, afslogo de likval med fosterländsk harm alla lockelser till
att göra gemensam sak med riksförrädarne. På ett från Gustaf
Trolle och Ture Jönsson ankommet bref, deri dessa erbjödo sitt
bistånd, svarade allmogen bland annat: »I mågen icke vända edert
sinne eller näsa hit, utan om så vore, som för tidende går, att I
velen gifva eder in i Dalarne med eder hop, äro vi alla så till
sinnes, att vi vilja våga vår hals derutöfver, så många här i
Dalarne femton år gamla äro och så långt som skäkta och pil räcka
kunna».
Sedan faran, som hotade frân Kristians sida, var öfverstånden,
sammankallade Gustaf (nyårstiden 1533) sitt bästa krigsfolk i
Vesterås. Ingen visste, hvem detta uppbåd egentligen gälde. Till
sina öfverstar sade konungen blott: „Der I sen mig draga före,
skynden eder flux efter». Sedan han hållit vapensyn, drog han
snabbt upp i Dalarne och utlyste ett möte vid Kopparberget, der
bönderna dels godvilligt, dels tvungna infunno sig. Nu lät han
krigsfolket slå en ring kring hela hopen och genom några af rådet
strängt tala till bönderna. Derpå tog han sjelf till orda.
Han frågade dem, om de droge sig till minnes, hvad fem år
förut blifvit afhandladt, och om de hölle konungen för en lekfogel,
som hvart år skulle spela för dem; detta skulle dock, sade han,
blifva sista spelet, ty antingen skulle det här blifva en lydig eller
en platt öde landsända; blefve det nödigt, torde här så hållas
mönstring, att hvarken hund eller hane skulle höras i dessa bygder.
Han sporde dem, om de ville förmena sin konung att draga öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
