Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENVÅLDSPLANER. ARFFÖRENINGEN.
165
den anläggning, som tyskarne i Stockholm gjort mot konungens lif;
Olaus hade fått del af saken under hemlig bikt, hvarför han af
samvetsbetänkligheter ansett sig förhindrad att yppa den samma; han
hade imellertid råd fört sig med Laurentius Andreæ, hvilken var af
samma mening. I anklagelseskriften mot denne senare röjde sig
mycken hätskhet: »han hade», heter det, »fröjdat sig åt upproren
och liksom vid båret fört konungen ut på hafsdjupet, utan att fråga
efter, om han kunde simma i land eller måste drunkna». Båda de
anklagade dömdes till döden; ärkebiskopen måste sitta med i rätten
och besegla blodsdomen öfver sin broder. De fördes sedan till
Stockholm för att afrättas; men då borgerskapet anhöll om nåd för
sin kyrkoherde och tillbjöd sig att med 500 ungerska gyllen lösa
hans lif, lät konungen blidka sig och höll till godo med
penningarne. Äfven Laurentius Andreæ blef förskonad från dödsstraffet;
men han miste sitt kanslersämbete och drog sig undan till
Strängnäs, der han afled.
Konungen tog nu till sin öfverste kansler Konrad von Pyhy
eller Peutinger, en tysk lycksökare, som förut haft anställning vid
den romerske konungen Ferdinands bof. Han förmådde konungen
till åtgärder, som åsyftade en envåldsstyrelse efter utländskt
mönster. I sammanhang härmed genomfördes ett verk, som haft
varaktigt bestånd och ländt till rikets båtnad, nämligen arfföreningen.
På det förut omtalade mötet i Örebro, der riksrådet, flere bland
de förnämste herremännen och biskoparne voro församlade,
uppträdde en dag (den 4 jan. 1540) konungen i församlingen och höll
ett tal, deri han påminde om de olyckor, som under föregående
tider drabbat Sverige, derför att konungar tillsatts genom val; han
tillade, att det torde gå sammaledes efter hans död, så framt ej
sådant i tid förekommes; genom exempel, hemtade från andra
länders historia, ådagalade han äfven, hurusom arfriket i många fall
egde företräde framför valriket, han bad till slut de närvarande
öfverväga detta vigtiga ärende och gick derpå ut. Efter en lång
öfverläggning fattades också ett beslut, som öfverensstämde med
konungens vilja. Sedan han nu åter inträdt samt hans båda söner,
Erik och Johan, blifvit framförda, förpligtade sig de närvarande
enhälligt att erkänna de båda prinsarne för arfvingar till riket. Derpå
blottade konungen sitt svärd, utsträckte det framför sig och sade
till de närvarande rådsherrarne och biskoparne: »I den heliga Tre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
