Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV:S SLUT.
189
in bjödos af konungen till Svartsjö slott; men der blefvo de genast
fängslade och stäldes inför nämnden. En riksdag, som under tiden
samlats i Stockholm, förlades (i maj) till Upsala, dit afven fångarne
flyttades. Hit avlände nu äfven Nils Sture, medförande prinsessan
Renatas ring och jaord; äfven han kastades genast i fängelse. Då
ständerna ej tycktes villiga att fälla dödsdomen, blef konungen utom
sig af fruktan och raseri. Med blottad dolk rusade han in i Nils
Stures fängelserum och stack honom genom armen. Nils drog ut
dolken, kysste den på fästet och återlemnade den till konungen, i
det han bönföll om förskoning, men en af drabanterna fullbordade
nu mordet. Knappt hade dock detta skett, förr än Erik ångerfull
rusade in i herr Svantes fängelse och föll för dennes fötter,
utropande: »För Guds skull, förlåt allt det onda jag eder gjort!»
»Allt», svarade Svante, »men skadas min son något till lifvet, så
skolen I mig det inför Gud ansvara.» »Se der», utbrast
konungen, »det förlåten I mig aldrig, derför måste eder det samma ske»
hvarefter han i raseri skyndade bort utåt vägen till Flötsund,
endast åtföljd af några drabanter. Snart återkom en af dessa med
befallning, att alla fångarne på slottet skulle dödas utom »herr
Sten"; två fångar med detta namn funnos, nämligen Sten
Lejonhufvud och Sten Banér, hvarför de ock båda skonades. De öfrige,
nämligen Svante Sture och hans son Erik, Abraham Stenbock och
Ivar Ivarsson, blefvo alla mördade. Göran Persson sökte sedan med
lock och pock förmå ständerna fälla dödsdom öfver de redan
mördade, hvilket också lyckades, hvarefter riksdagen genast upplöstes.
Erik sprang nu vanvettig från staden in åt skogarne, åtföljd af
några drabanter. Hans forne lärare Dionysius Beuræus ilade efter
för att lugna honom, men Erik stack efter denne med värjan.
Dionysius började springa tillbaka, men nedstacks af en bland
drabanterna. Snart skilde sig Erik äfven från dessa och irrade omkring,
man vet ej hvar. På tredje dagen framkom han, klädd i bondkläder,
till en by i Odensala socken, der han igenkändes och snart
uppsöktes af några ur sin förra omgifning. Man kunde ej förmå honom
äta och sofva, innan Karin Månsdotter dertill öfvertalade honom,
hvarefter han blef något lugnare och lät sig föras åter till Upsala;
sedan uppehöll han sig mest på Svartsjö. Han röjde nu ånger och
bedröfvelse, lät offentligen förklara de mördade oskyldiga, sökte
försona deras slägtingar med penningar och tillät, att Göran Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
