Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL IX:S KRIG MED POLEN OCH RYSSLAND.
215
belagd med tunga kedjor och der kölden ofta var så sträng, att
skägget kring hans mun frös till is.
Karl begaf sig i början af året 1602 upp till Finland, hvarest
han, enligt egen försäkran, »fann fast större oordning än som
någonstädes i riket». Ett djupt elände var der rådande. Adeln hade
slagit under sig en stor del af allmogens skattehemman och
behandlade sina bönder nästan som lifegna; öfver fogdarnes godtycke vid
uppbörden fördes ock många klagomål. Sedan Karl kraftigt sökt
afhjelpa dessa missförhållanden, drog han hem på en förut af svensk
konung obefaren väg, nämligen norr om Bottniska viken, vid hvars
stränder han utsåg platser för nya städer.
För konungens blick tedde sig framtiden mörk och hotande.
Underhandlingarna om förbund med Ryssland hade strandat. »Hade
du», skref Karl efter sin återkomst till tsaren, »i stället för att göra
fred med Polen, angripit polackarne på den ena sidan, såsom vi på
den andra, efter som dina sändebud i Stockholm oss tillkännagåfvo,
så hade hvar fått en ny kjortel och du ej behöft begära något af
oss eller någon annan. Till ständerna, hvilka sommaren 1602
sammanträdde i Stockholm, afgaf han rörande de utrikes ärendena
följande om säker framtidsblick vittnande redogörelse: »De svenske
hafva tre grannar: de danske, de polske och ryssen. Med de danske
kunde de lefva i fred, om de till dem afstå de tre kronor, som är
Sveriges vapen, och hvad Sverige af ålder haft i lappmarken, dertill
låta dem få fri handel vid alla bergslager i riket, såsom landets
barn, och sedan aldrig tala på den orätt, som Danmark gjort Sverige
i mångahanda måtto sedan den Stettinska freden. Med polackarne
kunna de strax komma till fred på 8 år, om de vilja gifva dem
Pernau och Dorpt igen och lemna hufvudsaken oafgjord. Med ryssen
kunpa vi hafva fred, om vi vilja gifva honom Narva och Reval och
framdeles Viborg med, och dermed håller han freden, så länge han
vill.» Trots den allmänna, af pest och missväxt vållade nöden,
hvilken var så stor, att folk stupade af hunger på Stockholms gator,
anslogo ständerna beredvilligt medel till polska krigets fortsättning.
På en följande riksdag, i Norrköping (1604), åtogo de sig för trenne
påföljande år att utom den krigsmakt, som för rikets vanliga
inkomster kunde hållas, uppsätta och månatligen besolda 9000 man
till häst och fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
