- Project Runeberg -  Läsebok i svenska historien /
235

(1877) [MARC] [MARC] Author: Otto Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUSTAF II ADOLFS INRE STYRELSE.
235
stadgan samt lät utfärda en ny, i några punkter ändrad i
öfverensstämmelse med de i nämnda förklaring uttalade grundsatserna.
Genom dessa privilegier erhöll imellertid adeln stora rättigheter.
Bekräftelse gafs på den redan af Sigismund gifna försäkran, att vid
ämbetens tillsättande ingen »vanbördig» skulle dragas de adlige öfver
hufvudet; derigenom gjordes ända på det af adeln hatade
»skrifvareregementet», i hvars ställe kom ett adligt ämbetsmannavälde.
Adelsmän skulle i svårare brottmål ej få dömas af andra än sina likar. Adelns
bönder skulle af utlagor och bevillningar utgöra till kronan endast
hälften mot skatte- och kronobönder, den andra hälften stannade hos
adelsmannen. De adliga godsen finge ej gå ur slägten; derför var
det ej tillåtet för kronan att köpa eller tillpanta sig adelsgods, och
om sådana blefve förbrutna, skulle de icke tillfalla kropan, utan
närmaste slagtingar.
Adeln fick ock flere för de ofrälse stånden tryckande förmoner.
Adelsmän egde rätt att tillsätta prest i den församling, der de voro
boende. De egde fri handel och utskeppning, rätt att i städer
besitta hus och gårdar, utan att derför vidkännas afgifter eller tunga
samt att i sitt försvar hålla allahanda handtverkare. Af sina bönder
tingo de uppbära konungens andel i sakören, och deras landtboar
eller tjenstefolk skulle icke – utom i några uppgifna fall – få

i allmänt häkte inmanas, utan förvaras i fängelser, som adelsmännen
uppförde på sina gårdar.
Mot de lägre stånden röjde adeln ett allt mer stigande
förakt. Redan gjorde sig adelsmän mångenstädes skyldiga till
upprörande öfvervåld: de slogo olagligt under sig bönders hemman,
upptogo af dem egenmäktigt gärder och plågade dem med många
godtyckliga tilltag. Tidigt förspordes derför bland ofrälsemännen
ett doft, hotande missnöje. Konungen, som för endrägtens
bevarande inást gifva efter för adelns anspråk, gjorde det dock ogerna.
I synnerhet uttalade han sig mot förbudet att afhända adliga gods
från slägten. „Ty», skref han, »hvar konungarne alltid skulle vara
skyldige att gifva af kronans ränta och egendom, och intet fall
tillåtas, att sådant frälse kunde falla konungen och kronan till igen,
så gåfves derigenom tillfälle, att konungen nöilgades taga med våld
och rätt igen det, som kronan af dess ränta vore i så måtto
förminskadt.» Vid sin kröning (1617) införde han i sin konungaed
den i hans konungaförsäkran (1611) utelemnade punkt ur lands-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:52:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solasesvhi/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free