Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
STORHETSTIDEN.
Karl XI:s förmyndarstyrelse.
Svenska adeln.
Genom Karl Gustafs krig hade allmogen blifvit ytterligare
utarmad och reduktionsverket förlamats. Den förmyndarstyrelse, som
skulle sköta regeringen under hans efterlemnade späde sons, Karl XI:s,
minderårighet, var tagen ur de högadliga kretsarne och främjade
deras syften. Derför hann också under denna tid adelsväldet i
Sverige sin högsta spets.
Den aflidne konungen, som i sitt testamente förordnat om
förmyndarstyrelsen, hade sökt bereda konungahuset en förherskande
inflytelse genom att gifva försätet i styrelsen åt enkedrottningen
Hedvig Eleonora; bland de fem höga riksämbetsmännen, som egentligen
skulle föra regeringen, var ock insatt en af konungens slägtingar,
nämligen hans bror hertig Adolf Johan, hvilken skulle blifva
riksmarsk. Reduktionens fortbestånd hade han sökt trygga genom att
utnämna Herman Fleming till riksskattmästare. Men konungens
testamente ogillades redan på riksdagen i Göteborg af adeln under
förevändning, att han undertecknat det i medvetslöst tillstånd. I
stället för Adolf Johan, hvars häftiga sinne och ärelystna planer
man fruktade, sattes nu Lars Kagg, en tapper, men för de styrande
oskadlig man, till riksmarsk Icke heller lät man den för adeln
förhatlige Herman Fleming behålla riksskattmästareämbetet, hvilket i
stället öfverlemnades åt den mer foglige Gustaf Bonde. För öfrigt
var Per Brahe riksdrotsete, Magnus Gabriel de la Gardie rikskansler
och Karl Gustaf Wrangel riksamiral. Men då Kagg (redan 1961)
aflidit, blef Wrangel riksmarsk och Gustaf Otto Stenbock riksamiral.
Den nya regeringens första göromål blef att afsluta fred. Polen afstod
då formligen Lifland till Sverige, Danmark återtick Throndhjems län
och Bornholm, och mot Ryssland bibehöllos de gamla gränserna.
Reduktionen nästan afstannade, i det man mest nöjde sig att
upptaga räntor af de gods, som bort indragas, och till slut
knappast ens gjorde det. Yrkanden och påminnelser derom från de
ofrälses sida lemnades utan afseende. »Att småfolket ropar på
reduktion», yttrade högdraget Per Brahe, »det kommer endast af deras
afund och af spyflygor, som stifta ondt. Också blefvo de
uppoffringar, som adeln för syns skull underkastade sig, knappt nämn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
