Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
STORHETSTIDEN.
svenska hären förde Helmfeldt öfverbefälet; under honom anförde
Ascheberg rytteriet och Schulz fotfolket; konungen sjelf tog plats på
högra flygeln.
När solen gick upp, klart strålande öfver de vidsträckta
snöfälten, tog striden sin början. Svenskarnes högra flygel och fiendens
venstra, hvilka voro hvar andra närmast, stötte först till sammans.
Danskarne gjorde då ett anfall med så stor häftighet, att de finska
ryttarne och dragonerna, soir stodo i första linien, råkade i oordning,
och de anfallande jublade i den förhoppning, att slaget redan vore
vunnet. Men Karl skyndade till med sina drabanter och
lifregementet, hvilka gjorde ett så häftigt anlopp, att fienden kastades
tillbaka. Det blef n svenskarnes tur att göra det andra anfallet.
Innan det börjades, red konungen fram till hvarje sqvadron och
ropade med hög röst: »Kommen ibog, att I ären svenskar). Derpå
höggo de väldeligen in, och konungen sjelf var främst i elden. En
kula träffade hans häst i hufvudet och studsade upp mot hans hatt;
han satte sig då upp på en hvit springare, »Brillant», hvilken han
fått till skänks af Ludvig XIV. Fienden drefs efter häftig strid
tillbaka utför höjden, och snart var hela nejden här insvept i ett
tjockt moln af krutrök. Då hände sig, att Karl kom midt framför
danska konungens lifregemente, som befann sig midt imellan två
svenska; han trodde, att det var ett småländskt regemente, eftersom
det bar röda standar, hvarför han satte sig i spetsen för det samma
och befalde det rycka fram. Men då krutröken skingrades, såg
konungen det hvita korset i fanan och märkte då, att han kommit
bland fiender, men bibehöll kallblodigt sin hållning med den
framsång, att han verkligen blef tagen för dansk officer, tills han fann
lägligt tillfälle att förena sig med sitt eget folk. Han lät nu
företaga ett tredje anfall: med oimotståndlig kraft störtade svenskarne
i slutna trupper på fienden; danskarne veko till en början i
någorlunda ordning och under skarpt fäktande, men råkade snart i
tilltagande upplösning, ilade slutligen i vild flykt genom sitt eget läger
öfver ån, der några hundrade drunknade, och förföljdes af konungen
nära en half mil. Konung Kristian lemnade nu slagfältet och sökte
sin räddning inom Landskronas murar.
Samtidigt med det sista, afgörande anfallet på högra flygeln
började fotfolkets strid i midten »med oerhörligt dån och knastrande»,
såsom det heter i Dahlbergs berättelse om slaget. Fienden hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
